Hur jag träffade min pojkvän

Ni är nyfikna på hur jag träffade min pojkvän och vår historia, och jag kan väl inte göra annat än att dela med mig utav ett moment som är ett utav det finaste minnet jag bär med mig. SO, here I go.
 
För att göra en lång historia hyffsat kort:
 
Ni minns väl att jag bodde i en annan värdfamilj det första halvåret av detta året? Om ni inte gjorde det, så berättar jag det nu. Jag bodde i en annan värdamilj på Long Island, fast mer österut på ön. Gissa vem som bodde precis bredvid? Min framtida pojkvän. Tänka sig. 
 
Will bodde i huset precis mitt emot och jag träffade honom då och då utanför och även när han släppte av sin dotter för att leka min mitt värdbarn ( Ja, min pojkvän har en dotter på 5 år). Jag minns att jag tyckte att han fruktansvärt rolig, men tänkte egentligen inte så mycket på honom på "det sättet". Han kände min värdmamma och en dag så kom min värdmamma till mig och sa: Han gillar dig, bara så att du vet! 
Jag kollade på henne och skrattade och sa bara till henne: Jaha.. Men det tror jag inte, för vi är bara kompisar.
 
Inte i min vildaste fantasi tänkte jag på att jag skulle kunna få känslor för en äldre man med en dotter. Så tiden gick, vi blev kompisar och började umgås lite lätt då och då, som vänner. Jag märkte ju mer tiden gick att han faktiskt hade känslor för mig, och jag kom hela tiden på mig själv med att hoppas att jag skulle träffa honom utanför, eller hoppas att han kom förbi med sin dotter. Och det gjorde han, med flit.
 
Tiden går och jag har bestämt mig för att jag vill byta familj och är två veckor från att flytta. (Detta hade ingenting att göra med mitt byte av familj).
 
Jag levde fortfarande i förnekelse dagen då han äntligen vågade säga till mig att han faktiskt tyckte om mig, mer än en vän. Jag kommer ihåg det så väl. Klumpen i magen jag fick när han kollade mig i ögonen och bekräftade det som min värdmamma hade sagt i flera månader. Kände mig dum. Efter att vi pratat en stund så ursäkta jag mig och: Jag är ledsen, men jag trodde vi var kompisar, förlåt om jag gav dig andra signaler än så ( för det gjorde jag ju utan att ens veta om det, men det insåg jag inte ännu), och så sa jag: "Om du hade varit några år yngre, eller jag några år äldre, så hade jag älskat dig." Klumpen i magen exploderade nästan när jag sa det, men jag höll fast vid vad jag hade sagt, och han sa " Men Daniella, du ska aldrig låta någonting så dumt som nummer stoppa dig från något som kan vara kärlek". Jag skakade på huvudet och kollade ner i marken, vi pratade lite till en stund och bestämde oss för att vara vänner. Det var lättast så. 
 
Några dagar senare, efter att ha umgåtts en del och efter ett försök att vara normala kompisar från bådas sida, så dök glödlampan upp i huvudet på mig. "Gud va dum jag har varit, han är ju precis på andra sidan gatan, har varit där hela året, och jag är ju kär i den där människan".
 
Jag berättade allt för honom, bad om ursäkt för förnekelsen jag levt i, och det hela slutade med att vi båda sprang ut från varsitt hus och möttes i mitten av gatan i en stor kram ( filmmaterial, på riktigt). Topp 5 bästa momentet i mitt liv skulle jag vilja säga. Vi har varit tillsammans sen den dagen, och jag har aldrig känt ett uns av tvivel på att jag tog rätt beslut den dagen. Nu ska vi flytta in tillsammans, och idag köpte vi faktiskt en BIL. Är jag lycklig? 
 
Aldrig varit lyckligare!
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Daniella Chanelle:

men <3<3<3

2 Anonym:

Åh va underbart! Får man fråga hur gammal han är? Eftersom att du först önskat att han va "yngre" Kul att du hittat kärleken!

Svar: Jadå, jag har inget att dölja! Han är 38 år :)
Daniella

3 Reb:

Kul 😀 saklart inget att skammas over. Min pojkvan ar 16 ar aldre an mig och jag kunde inte vara lyckligare!

Svar: Åh vad kul! :) mellan oss är det 18 år, och samma här, kunde inte varit lyckligare! :)
Daniella

Kommentera här: