Update

Hej allihopa!
 
Ni undrar säkert vad som hänt under de senaste dagar, och jag skall försöka berätta för er lite vad som pågår och pågått. 
 
Som ni vet så bestämde jag mig för att berätta för min värdmamma att jag bestämdt mig för att jag inte passar in här och att jag vill byta familj. Hon sa att hon förstått detta och att höll med. Hon var väldigt lugn och sansad när hon berättade varför hon tyckte att jag inte passade in med dem, och jag lyssnade. När hon sedan lät mig förklara mina anledningar var det en helt annan femma. Hon blev nästintill hysterisk och började skrika och sa åt mig att hon ville ha ut mig ur huset, så snabbt som möjligt. Vid detta laget var jag väldigt arg och ledsen och frågade henne om det kanske var bäst att jag lämnade huset redan inatt? Hon sa: Ja, det tycker jag verkligen, ring din lcc och säg åt henne att hämta dig. Det gjorde jag, men hon kunde inte komma.
 
Betvivlad stod jag där väldigt sent på kvällen och packade ihop mitt liv som jag skapat på sex månader. Det kändes fruktansvärt. Det kändes ledsamt. Jag tänkte på barnen, jag tänkte på alla som jag inte skulle få säga hejdå till. Mitt i allt det här, kom hon rusande in och tog min amerikanska telefon. Hon läste mina meddelanden. Där hittade hon meddelanden som inte var menat för hennes ögon, bland annat där jag förklarar för mina vänner hur ledsen och arg jag var på henne, som kunde med att faktiskt låta mig gå mitt i natten. 
 
Tack och lov, lugnade hon ner sig efter en stund och vi kunde sitta ner och prata. Vi är trots allt vänner i grunden och vi kom överrens om att hålla oss lugna för barnens skull och att jag kunde åka nästa dag istället. Så, med tron att jag hade min sista dag med barnen nästa dag så gick jag med på att jobba. Det var tufft. Mina ögon var fyllda med tårar hela dagen, men jag fick inte säga något. Det skulle jag och Kim göra tillsammans. Vid en tidpunkt sa Caitlyn medans vi satt och målade: Im gonna give this to you to make you feel better. Jag kollade upp på henne och frågade: To make me feel better about what? Hon tittade upp från teckningen och sa: You look sad. Im gonna make you feel better. 
Smarta lilla tjej. Inte ett ord var nämnt men hon kunde läsa av mig ändå. Vackra barn. Jag kommer sakna dig så mycket. 
 
Under min "sista dag" fick jag ett samtal från min Lokala koordinator. Hon sa att hon pratat med Kim under dagen och att hon också förklarat för henne, att jag måste stanna i två veckor, det är en del av programmet. Först blev jag helt betvivlad och fruktansvärt arg. Jag vill väl inte stanna i ett hus med en människa som tänkte kicka ut mig mitt i natten? Jag sprang upp på mitt rum och tänkte hårt och länge. Lugnade mig. Jag och Kim pratade och bestämde oss för att två veckor till inte skulla vara några problem. Vi älskar ju varandra allihopa. Är det svårt? JA. Men jag gör det för barnens skull. Och Kims. Även om jag kanske borde sätta mig själv i första rummet. 
 
Dessa två dagarna har gått bra. Det är faktiskt inte spänt, för vi sa, vi har två veckor kvar, låt oss njuta av dem istället för att gå runt och tjura. Och ja, vi försöker.
 
Idag börjades min rematch. Fick två matchningar på en timme. Första verkade vara en helt okej familj som också bodde på long Island. Jag var dock väldigt tveksam och tänkte tacka nej, men dem hann före, så det spelade ju ingen större roll. Andra matchningen var en ensamstående pappa med en 17 årig tjej. Då började jag bara skratta. Ingen större tur på matchningssidan idag, men det händer iallafall grejer. Vi hoppas på det bästa. 
 
Pussar och kramar

Kommentarer:

1 julia:

Ååh vad tråkigt att det blev såhär :(
Men vad konstigt att du måste stanna hos familjen? Fastän min situation i Colorado inte alls var akut blev jag erbjuden flera gånger av min lcc att bo hos henne. Och min andra familj fick jag lämna efter bara en dag och bo hos lccn.. Men om du orkar stanna där så kämpa på! Hoppas att du hittar en toppen familj! :)

Svar: Ja, jag tyckte det med, men hon sa att jag var tvungen att stanna, att det var min plikt enligt kontraktet. Jag tror nog att det ska gå helt okej, trots att jag hade föredragit självklart att åka härifrån. Tack så mycket, det hoppas jag med! Puss :)
Daniella

2 Daniella 🌙:

Håller tummarna för dig! Fantastiskt att du stod ut i sex månader ändå.

Svar: Tack så jättemycket!! Ja, det var inte alltid illa, men det var ett oerhört instabilt hem. Det känns så skönt att höra. Tack så oerhört. Kram
Daniella

Kommentera här: